I möten med barn och vuxna vill vi ibland väldigt gärna sätta diagnoser. Varför? Vem vinner på det? Hjälper det?
Svaret på frågorna varierar naturligtvis. Vad tycker du?
I Sverige skrivs det ut mest ADHD-medicin i världen. Är det så vi vill ha det?
Om några är välfungerande över allt annars, men inte i vill gå till skolan, ska den nya diagnosen då bli "inte vilja gå till skolan"? Vilket piller ska vi ge då. Hamnar återigen i frågan, vem vinner på det?
I en värld där barn och ungdomar överös med information om hur saker ska vara, vad som är normalt, utan att de själva får reflektera kring vad de själva känner, tycker eller upplever, vad blir det av dem? Sköra vuxna? Vad är normalt för dig? Vem bestämmer det?
Om vi går tillbaka till skolans värld. Flertalet elever vill i dag inte gå i skolan. Varför? Är det verkligen hos barnet det ligger? Vi har skolplikt i Sverige. I andra länder har de inlärningsplikt.
Vad är det som gör att barn och ungdomar inte vill gå till skolan. Kan det vara så att vi behöver förändra hur skolan ser ut, hur skolan lär ut (digitalt/fysiskt). Inte att se på det som att individen har problem för att de inte vill vistas i vissa miljöer. Är det inte rent av sunt, att lyssna till sig själv och försöka förstå vad som händer och varför. Istället för att köra över sig själv. Eller är det normala att stänga av och inte reagera på hur jag upplever saker?
"Vi vill att eleverna är i skolan, för det sociala" Här har jag en väldigt stort frågetecken, för vem? Elever som gillar att ta till sig kunskap men inte vill vistas i skolan, är det fel på eleven då? Är vår skola så perfekt så den är anpassad för våra barn och ungdomars behov?
Många frågor, någon som vill ge svaren:)
MåVäl
Lena
