Somatisk traumabehandling vid huvudtrauma. Hur terapeuten arbetar och vad som händer i kroppen.

Ett slag mot huvudet kan vara över på en sekund, men kroppen kan fortsätta reagera långt efteråt. Huvudvärk, yrsel, ljudkänslighet, spänd nacke, oro, sömnproblem eller en känsla av att inte riktigt vara “sig själv” kan finnas kvar även när den akuta faran är borta.

Somatic Experiencing, ofta förkortat SE, är en kroppsorienterad traumametod som fokuserar på hur nervsystemet reagerar efter hot, chock och överväldigande händelser. Vid huvudtrauma handlar arbetet inte om att “prata igenom” händelsen i detalj eller pressa fram minnen. Terapeuten hjälper i stället personen att långsamt märka kroppens signaler, återfinna trygghet och låta nervsystemet bearbeta det som inte hann bli färdigt i stunden.

Det här är särskilt viktigt vid trauma mot huvudet, eftersom kroppen ofta har hanterat både fysisk påverkan och psykologisk chock samtidigt.

Den här texten är informativ och ersätter inte medicinsk bedömning. Vid misstänkt hjärnskakning, förvärrad huvudvärk, kräkningar, medvetandeförlust, förvirring, synpåverkan, svaghet, kramper eller andra akuta symtom ska vården kontaktas.

Vad som kan hända efter ett huvudtrauma

Huvudtrauma kan betyda många saker. Det kan handla om ett fall, en idrottsskada, en trafikolycka, ett slag, en arbetsplatsolycka eller en plötslig smäll där huvudet och nacken kastas till. Ibland finns en tydlig hjärnskakning. Ibland visar medicinska undersökningar inget allvarligt, men kroppen känns ändå förändrad.

Efter en sådan händelse kan flera system påverkas samtidigt:

• hjärnans bearbetning av ljus, ljud och rörelse

• balanssystemet och synens samordning

• nackens muskler och bindväv

• andning och hjärtrytm

• sömn och återhämtning

• stressystemets känslighet

• känsla av trygghet i kroppen

  

När något händer snabbt hinner nervsystemet ofta reagera innan tanken hinner med. Kroppen kan gå in i kamp, flykt eller frysning. Vid huvudtrauma kan frysresponsen bli särskilt tydlig, eftersom smällen kan vara överväldigande och svår att aktivt skydda sig mot.

Det kan märkas som:

• avstängdhet eller overklighetskänsla

• spänning i käke, nacke och skuldror

• ytlig andning

• skakningar eller inre darr

• stark vaksamhet

• trötthet efter små intryck

• känslomässiga svängningar

• rädsla för rörelse, träning eller beröring

  
  

En del blir frustrerade eftersom symtomen inte alltid syns utanpå. Kroppen kan ändå bära spår av händelsen. Somatisk traumabehandling vid huvudtrauma riktar sig mot just denna koppling mellan kropp, nervsystem och upplevelse.

Hur Somatic Experiencing ser på trauma

Inom Somatic Experiencing ses trauma inte bara som själva händelsen. Trauma förstås också som det som händer i kroppen när nervsystemet inte lyckas återgå till orientering, trygghet och vila efter en överväldigande upplevelse.

Det betyder inte att allt “sitter i kroppen” på ett förenklat sätt. Vid huvudtrauma kan det finnas verkliga medicinska, neurologiska och muskuloskeletala faktorer. SE ersätter inte läkare, fysioterapeut, neurolog, psykolog eller annan vård. Metoden kan däremot vara ett stöd för den del av reaktionen som rör stress, chock, rädsla, spänning och kroppens skyddsmönster.

En grundtanke är att kroppen ofta försökte göra något i stunden. Den kanske ville dra sig undan, skydda huvudet, spänna nacken, blunda, vrida sig bort eller ta emot sig med armarna. Om händelsen gick för snabbt kan dessa impulser ha avbrutits. Nervsystemet kan då fortsätta hålla kvar ett slags beredskap.

Terapeutens arbete handlar om att hjälpa kroppen att märka:

• att faran är över

• att det finns stöd här och nu

• att reaktioner kan komma i små doser

• att spänning kan följas av urladdning

• att uppmärksamheten kan växla mellan obehag och trygghet

  
  

Det sker försiktigt. Less is more!

Så arbetar terapeuten i rummet

En SE-session börjar vanligtvis med samtal, klienten ska inte återuppleva händelsen utan lätt endast besöka händelsen. "In Somatic Experiencing we do not plunge into or repeatedly relive the trauma. We gently touch into it, in small, manageable amounts." (Peter Levine B.S. in Physics Engineering, PhD in Medical and Biological Physics (Biophysics), PhD in Psychology)

Terapeuten lägger märke till kroppsliga förändringar.

Det kan vara små saker:

• en förändring i andningen

• att blicken fastnar

• att axlarna dras upp

• att personen blir blek eller varm

• att talet blir snabbare eller långsammare

• att händerna vill röra sig

• att nacken spänns när olyckan nämns

  
  

Terapeuten kan fråga: “Vad märker du i kroppen just nu?” eller “Finns det någon plats som känns lite mer neutral?” Frågorna är enkla, men de hjälper personen att komma i kontakt med kroppen utan att bli överväldigad.

Resurser kommer före bearbetning

Ett viktigt steg är att hitta resurser. En resurs är något som hjälper nervsystemet att känna en aning mer trygghet eller stabilitet.

Det kan vara:

• känslan av fötterna mot golvet

• stöd från stolen

• en lugn plats i rummet

• kontakt med händerna

• en minnesbild av något tryggt

• en person eller ett djur som känns lugnande

• en rörelse som kroppen själv vill göra

  

  Kroppens kontakt med underlaget kan fungera som en praktisk resurs.

  
  

Vid huvudtrauma kan terapeuten också vara uppmärksam på sådant som triggar symtom, till exempel starkt ljus, snabba ögonrörelser, intensivt fokus eller lång tid med slutna ögon. Sessionen anpassas efter tolerans. Personen ska inte “kämpa sig igenom” sessionen.

Trygghet i små doser är själva grunden - Titrering gör att kroppen hinner med.

Titrering betyder att man närmar sig svåra kroppsliga reaktioner i mycket små steg. Det handlar inte om att återuppleva och att gå rakt in i minnet av olyckan utan att ta små steg i taget och arbeta med en liten del.

Det kan vara känslan i nacken precis innan kroppen blir spänd. Eller impulsen att lyfta händerna mot huvudet. Eller en kort bild av fallet, följt av att personen orienterar sig i rummet och känner stolen under sig.

Detta skyddar nervsystemet från att hamna i samma överväldigande tillstånd igen. Kroppen får möjlighet att bearbeta utan att bli överbeslastad.

Pendling hjälper nervsystemet att växla

Pendling betyder att uppmärksamheten växlar mellan något svårt och något mer stabilt. Terapeuten kan guida personen att märka spänningen en kort stund, och sedan känna fötterna mot golvet. Eller att känna trycket i tex bröstet, och sedan titta runt och hitta något behagligt i rummet.

Det låter enkelt, men fysiologiskt tränar det nervsystemet att röra sig mellan aktivering och reglering. Efter trauma kan kroppen fastna i påslag eller avstängning. Pendling hjälper systemet att hitta tillbaka till rörelse.

Vad som händer fysiologiskt i kroppen

Vid trauma aktiveras det autonoma nervsystemet. Det styr funktioner som puls, andning, blodtryck, matsmältning och muskeltonus. Det sker utan att man behöver tänka på det.

När kroppen uppfattar hot kan den sympatiska delen av nervsystemet öka aktiviteten. Pulsen stiger, musklerna förbereds, blicken söker fara och andningen förändras. Om hotet blir för stort eller om flykt och kamp inte verkar möjliga kan kroppen gå in i frysning eller kollapsliknande reaktioner. Då kan personen känna sig avstängd, tung, dimmig eller långt borta.

Vid huvudtrauma kan detta blandas med neurologiska symtom från själva smällen. Därför behöver terapeuten arbeta långsamt och med respekt för medicinska gränser.

Musklerna kan hålla kvar skyddet

Huvud och nacke har många skyddsreflexer. Vid en smäll kan nacken spännas för att stabilisera huvudet. Käken kan pressas ihop. Axlarna kan dras upp. Ögonen kan låsa sig eller bli överkänsliga för rörelse.

Om kroppen inte uppfattar att faran är över kan dessa mönster fortsätta. Personen kanske får huvudvärk av ständig muskelspänning. Eller blir trött av att nervsystemet hela tiden håller kroppen redo.

I SE kan terapeuten hjälpa personen att märka spänningen utan att forcera avslappning. Ibland kommer en spontan suck, gäspning, värme, skakning eller mjukare andning. Det kan vara tecken på att kroppen skiftar från försvar mot återhämtning.

Går terapeuten för fort fram kan klientens kropp hamna i försvar genom att tex spänna sig.

Andningen visar ofta hur trygg kroppen känner sig

Efter chock kan andningen bli ytlig, snabb eller nästan hållen. Personen kanske inte märker det själv. Terapeuten ber sällan någon att “andas rätt”. Det kan skapa prestation eller mer kontroll.

I stället kan terapeuten fråga vad som händer med andningen när personen känner stöd från stolen, eller när blicken får vila på något neutralt. När nervsystemet känner lite mer trygghet kan andningen ofta reglera sig själv.

Hjärnan behöver lagom mycket stimulans

Efter huvudtrauma kan hjärnan vara känslig för intryck. Långa samtal, starka känslor, mycket information eller intensiva övningar kan skapa bakslag. Därför kan SE-sessioner vid huvudtrauma vara lugnare och mer avgränsade än vid vissa andra typer av trauma.

Terapeuten kan arbeta med kortare sekvenser, fler pauser och tydligare orientering i rummet. Om personen blir yr, dimmig, illamående eller får ökade symtom behöver tempot sänkas.  Klientens kroppssignlaler visar vägen när klienten är redo för nästa steg.

Ett bra tecken är att kroppen kan känna något och sedan komma tillbaka. Att känna mycket kan vara ett påslag i nervsystemet.

När minnen, rörelser och impulser dyker upp

Trauma lagras inte bara som berättelser. Det kan också finnas som kroppsimpulser, fragment, bilder, ljud, dofter, muskelspänning eller reflexer. Vid huvudtrauma kan minnet av händelsen vara oklart. Det är vanligt att inte minnas allt, särskilt vid hjärnskakning eller stark chock.

SE kräver inte att klienten ska minnas. Terapeuten kan arbeta med det som finns i kroppen här och nu.

Ett exempel kan vara en person som föll bakåt och slog i huvudet. När händelsen nämns blir nacken stel och händerna lyfts lite. Terapeuten kan sakta uppmärksamma impulsen i händerna. Kanske vill de skydda bakhuvudet. Personen får följa rörelsen mycket långsamt, utan att spela upp olyckan. Kroppen får känna att den nu kan göra något som den då inte hann.

Ett annat exempel kan vara någon som varit med om en cykelolycka. Så fort kroppen minns ljudet av smällen kommer yrsel och tunnelseende. Terapeuten kan då gå tillbaka till rummet, fötterna, stolen och blicken. Först när kroppen är mer stabil kan man närma sig ljudet igen, kanske bara i en sekund.

Detta sätt att arbeta kan minska risken för att återuppleva händelsen för starkt. Det gör också personen mer delaktig. Kroppen får bestämma tempot.

Tecken på att tempot är för högt kan vara:

• ökande huvudvärk under eller efter sessionen

• mer yrsel

• illamående

• stark trötthet

• ökad ljud- eller ljuskänslighet

• känsla av att försvinna bort

• sömnsvårigheter efteråt

• stark oro som inte lägger sig

  
  

Då behöver behandlingen justeras. Det kan innebära kortare sessioner, mer vila, mindre fokus på själva händelsen och mer arbete med stabilisering.

Vid huvudtrauma är hållbar återhämtning viktigare än starka upplevelser.

Hur en session kan kännas efteråt

Efter en varsam session kan personen känna sig lugnare, tröttare, mer närvarande eller lite känslosam. Ibland märks små förändringar först senare, till exempel bättre sömn, lättare andning eller mindre rädsla för vissa rörelser.

Det kan också komma reaktioner när kroppen börjar släppa försvar. Skakningar, tårar, värme, kyla, gäspningar eller suckar kan förekomma. Det betyder inte automatiskt att något är fel. Samtidigt ska reaktioner vara hanterbara. Om symtomen blir kraftiga eller långvariga behöver terapeuten veta det.

En bra behandlingsprocess brukar kännetecknas av:

• tydlig trygghet och samtycke

• långsamt tempo

• möjlighet att pausa när som helst

• fokus på kroppens signaler

• mer stabilitet över tid

  
  

Målet är inte att radera det som hänt. Målet är att kroppen inte längre ska behöva leva som om faran fortfarande pågår.

Vad som kan stödja återhämtningen mellan sessioner

Mellan sessioner kan enkla, kroppsnära vanor vara hjälpsamma, så länge de inte förvärrar symtomen. Det handlar inte om hård träning eller stark disciplin. Det handlar om att ge nervsystemet tydliga signaler om trygghet och rytm.

• korta pauser från skärm och ljud

• lugn promenad om kroppen tolererar det

• regelbundna måltider

• mjuk kontakt med fötterna mot golvet

• att långsamt titta runt i rummet och orientera sig

• värme över axlar eller nacke om det känns bra

• sömnvanor som minskar överstimulering på kvällen

  
  

Vid huvudtrauma kan vila vara nödvändigt, men total undvikelse under lång tid kan ibland öka rädsla och känslighet. Därför behöver återgång till aktivitet ofta ske gradvis.

Det viktigaste är att lyssna på kroppens signaler utan att tolka varje symtom som fara. Det är en balans. Terapeuten kan hjälpa personen att skilja mellan verklig överbelastning och nervsystemets skyddslarm.

En varsam väg tillbaka till kroppen

Somatic Experiencing vid huvudtrauma handlar om att möta kroppen där den är. Efter en smäll mot huvudet kan nervsystemet behöva tid, säkerhet och små steg för att förstå att hotet är över. Terapeuten arbetar med uppmärksamhet, resurser, titrering och pendling, inte med press eller forcerad exponering.

Fysiologiskt kan processen påverka andning, muskelspänning, orientering, puls, vaksamhet och förmågan att växla mellan aktivering och vila. När kroppen får göra detta i en trygg takt kan den börja släppa delar av det skydd som tidigare varit nödvändigt.

Huvudtrauma ska alltid tas på allvar. Rätt medicinsk bedömning, varsam traumabehandling och respekt för kroppens gränser kan tillsammans skapa bättre förutsättningar för återhämtning. Det första steget är ofta enkelt: att inte tvinga kroppen vidare, utan att lyssna till vad den redan försöker berätta.

MåVäl

Lena