När kroppen gör ont: lyssna

Smärta är inte kroppen som överdriver. Det är kroppen som knackar på dörren, först försiktigt, sedan hårdare.

Ändå är det lätt att fortsätta. Ett knä som säger ifrån på promenaden. En axel som protesterar efter ännu en natt med dålig sömn. En rygg som hugger till när matkassarna lyfts ur bilen. Tankarna kommer snabbt: Det går nog över. Jag har inte tid. Jag ska bara ta mig igenom den här veckan.

När kroppen säger att det gör ont så är det något som är galet. Men vi har en frontallob som kan vara till hjälp att fatta beslut och hålla riktningen men den kan också köra över kroppens signaler. När vi ignorerar signalerna från kroppen blir som att sätta en post-it-lapp över blinkande varningslampor i bilen. Lamporna syns inte längre, men felet finns kvar. Bilen kanske rullar en bit till. Kanske flera mil. Men någonstans längre fram kommer den inte starta, eller så stannar den helt. När smärtan försöker få uppmärksamhet behöver den inte betyda fara, men det betyder: Lyssna! Jag vill inte ha smärta!

Smärta är en del av kroppens språk.

Kroppens språk är känslor, trötthet, spänning, illamående, oro, stelhet och smärta. Ibland är budskapet tydligt. En stukad fot säger: belasta mig inte så hårt. En brännhet kastrull säger: släpp taget nu.

Andra gånger är signalerna mer diffusa. En värkande nacke efter många timmar vid skärm. En molande höft som kommer tillbaka varje gång löprundan blir längre. En spänd käke varje morgon. Ju tidigare du lyssnar ju snabbare kan det gå att hitta orsaken.

Smärtan kan handla om överbelastning, stress, sömnbrist, ovana rörelser, rädsla, skada, trauma eller flera saker samtidigt. Den kan också påverkas av hur livet ser ut runt omkring. Kroppen skiljer inte mellan fysisk och psykisk belastning.

Kom ihåg att smärta är en verklig upplevelse, även när orsaken inte går att peka ut på en röntgenbild eller i ett blodprov.

Smärta är information. Den är inte alltid ett larm om akut fara, men den är alltid värd att lyssna på.

Problemet uppstår när svaret på smärtan alltid blir samma sak: fortsätt ändå.

Frontalloben kan hjälpa, men också stjälpa.

Det är lätt att se viljestyrka som något enbart positivt. Den får människor att plugga klart, ta sig igenom rehab, klara svåra perioder och göra saker som känns jobbiga men meningsfulla.

Men samma förmåga kan bli ett problem när den används till att inte lyssna till kroppens signaler.

Frontalloben kan skapa berättelser som låter väldigt rimliga:

• Jag vilar när projektet är klart.

• Det är säkert bara träningsvärk.

• Alla har ont ibland.

• Om jag stannar upp tappar jag allt.

• Jag borde klara mer än så här.

  
  

När varningslampan blinkar starkare

Kroppen brukar sällan gå från noll till totalstopp utan förvarning. Ofta finns en utveckling.

Först kommer något litet. En stelhet på morgonen. En svag irritation i hälsenan. Ett tryck över axlarna. Sedan börjar kroppen anpassa sig. Andra muskler tar över. Rörelser blir mindre fria. Hållningen ändras. Energin går åt till att kompensera.

En kropp som får återhämtning, hjälp i tid, behöver inte skrika lika högt.

Kom ihåg: långvarig ignorans gör aldrig saken enklare.

Hur väl lyssnar du till dina signaler?

MåVäl

Lena