Compassion - Självmedkänsla


Föreställ dig att du vaknar upp en morgon och känner dig lite nere. Du kanske förnimmer något du upplever som obehagligt i kroppen. Du märker att det är varmt och gott i sängen och att det vore härligt att somna om och slippa ifrån den där gnagande känslan.

Men istället för att vända dig om och göra din tanke till handling, funderar du på: ”Vad är det som händer i kroppen?” Du utforskar förnimmelsen och känner något som liknar oro i kroppen. Du oroar dig för allt som händer på jobbet, du oroar dig för barnen och den du bor med. Till det lägger du även till att du känner dig som en kass, värdelös, oduglig förälder. Det bråkas en del där hemma och att somna om vore ju rätt skönt.

Då slipper du de självkritiska tankar. Tankarna om att du var lite plump i går och inte borde sagt det du sa. Det kanske upplevdes oartigt. Du fortsätter med fler självkritiska tankar och upptäcker hur hotsystem aktiveras och att det bara blir värre och fler av dessa tankar. Helst vill du bara vända dig om och somna ifrån allt. Det skulle vara så lätt, å skönt.


Då tittar en förstående och varm röst fram. "Det är ju inte så konstigt att du förnimmer det du gör." ”Det är lite tufft just nu."


”Vad skulle göra att det kändes lite lite bättre och vad skulle kännas mindre obehagligt i kroppen? Hur kan du ta hand om dig själv?”

Om jag ligger kvar i sängen så kommer jag bli ännu mer självkritisk. Jag kommer troligen tänka mer på jobbet, barnen och det jag sa. Så vad kan jag göra, vad sa dom om Compassion på kursen? Istället för att ligga kvar går du upp med orden ”Det är okej. Jag får känna såhär. Jag känner obehag i bröstet men jag kan hantera förnimmelsen." En ny tanke poppar upp.

"Om jag börja med en lugn promenad och sedan fortsätter därifrån, ett steg i taget. Och så kan jag göra en övning i compassion/självmedkänsla för att aktiver trygghetssystemet.” Det va det dom sa på kursen....


MåVäl

Lena



16 visningar